Varning för svammel
Jag sitter här, borde egentligen skriva om hur jag önskar att mitt liv såg ut om 20 år men jag har ingen större ork till det..
Istället känner jag hur hopplösheten sprider sig i kroppen.
Vi såg på en film idag på Samhällskunskapen och jag blir så arg, så besviken på mig själv varje gång jag får den där känslan av att jag vill göra nåt, förändra världen och se till att ingen någonsin ska behöva släppa en endaste liten tår.
För jag vet att den försvinner lika fort som den kommer. Jag vet att jag nästa månad, eller förmodligen redan nästa vecka sitter och bekymrar mig över vardagliga ting som nageltrång eller kanske att det inte går att logga in på msn på en si sådär 10-20 minuter. Inte har jag då en tanke på att barn blir ihjälslagna nånannanstans i världen. Att medan jag inte har råd att köpa den där nya mobilen så jag slipper skämmas över min gamla varje gång det ringer har nån annan nånannanstans inte råd att köpa den där brödskivan som kan förlänga hennes liv med nån dag..
Usch, nej, fy..
Jag är så trött på mig själv att jag dör..
Jag är så trött på oss alla så att jag dör måste jag nog erkänna.
Vi vill så mycket, men gör så lite ändå..
Alldeles för lite åtminstone..
Men nej, innan min blogg blir överbelastad av ämnen som den inte alls är van att ens nudda vid är det väl bäst att jag ger mig. .
/S
Istället känner jag hur hopplösheten sprider sig i kroppen.
Vi såg på en film idag på Samhällskunskapen och jag blir så arg, så besviken på mig själv varje gång jag får den där känslan av att jag vill göra nåt, förändra världen och se till att ingen någonsin ska behöva släppa en endaste liten tår.
För jag vet att den försvinner lika fort som den kommer. Jag vet att jag nästa månad, eller förmodligen redan nästa vecka sitter och bekymrar mig över vardagliga ting som nageltrång eller kanske att det inte går att logga in på msn på en si sådär 10-20 minuter. Inte har jag då en tanke på att barn blir ihjälslagna nånannanstans i världen. Att medan jag inte har råd att köpa den där nya mobilen så jag slipper skämmas över min gamla varje gång det ringer har nån annan nånannanstans inte råd att köpa den där brödskivan som kan förlänga hennes liv med nån dag..
Usch, nej, fy..
Jag är så trött på mig själv att jag dör..
Jag är så trött på oss alla så att jag dör måste jag nog erkänna.
Vi vill så mycket, men gör så lite ändå..
Alldeles för lite åtminstone..
Men nej, innan min blogg blir överbelastad av ämnen som den inte alls är van att ens nudda vid är det väl bäst att jag ger mig. .
/S
Kommentarer
Trackback
